Behåll EBO, och erbjud finansiell rådgivning för nyanlända: Ny rapport från Global Utmaning

Många nyanlända tyngs av ansvar för att hjälpa anhöriga och släktingar som finns kvar i ursprungslandet. Asylsökande och andra nyanlända borde erbjudas finansiell rådgivning för att kunna göra vettiga avvägningar mellan släktingars behov i ursprungslandet och egna behov i Sverige. Det är en av slutsatserna i Global Utmanings omfattande studie Transnationella band: perspektiv på den första tiden i Sverige, om hur migranters sociala nätverk påverkar asylsökandes första tid i Sverige.

Rapporten Transnationella band: perspektiv på den första tiden i Sverige visar också att den resurs som migranters sociala nätverk utgör ofta är avgörande för att nyanlända ska få vardagen att gå ihop. Möjligheten att bo (EBO) i närheten av anhöriga och släktingar ger asylsökande tillgång till resurser som är avgörande för att de snabbt ska kunna integrera sig i Sverige. Men svenska myndigheter har i dagsläget ingen strategi för att stärka migranters transnationella band.

– Vår rapport visar att migranters transnationella band ofta är en outnyttjad resurs, säger Lisa Pelling, programchef på Global Utmaning och en av rapportens medförfattare. En kartläggning av varje nyanländs mänskliga resurser borde vara en obligatorisk del av mottagandet, och av Arbetsförmedlingens etableringsinsatser, fortsätter Lisa Pelling.

Global Utmaning har intervjuat 30 nyanlända från Irak, Afghanistan och Syrien om deras liv och livsvillkor, om de val de gör och tvingas göra när de anländer till Sverige. Rapporten ger en unik bild av nyanländas transnationella band, och vad de innebär för livet och etableringen i Sverige. Vi har träffat unga män som tyngs av ansvaret för familjen i ursprungslandet och lägger drömjobbet och studierna på is för att kunna skicka hem pengar. Vi har träffat unga kvinnor som tvingas hantera globala ojämlikheter i vardagen, och tagit del av deras beslutsamhet och uppfinningsrikedom. En ung kvinna från Irak berättar:

- För du vet, i Irak det är inte som här, där måste man betala allt själv. Kommunen hjälper inte, bara familjen. Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så att alla har det lika bra. Vi ska dela med varandra.

Rapporten visar på den källa till trygghet och tillhörighet och det rent praktiska stöd i vardagen som människors transnationella band ofta utgör under den första tiden i Sverige. Så här säger en annan ung kvinna från Irak:

- Det bor många här som jag känner, också mina syskon och deras familjer. Det är jätteviktigt för mig. Dom hjälper mig om jag behöver och vi träffas nästan varje dag för vi bor nära varandra. Vi har alla barn och vi hjälps åt med barnen. Sen också med att förstå hur allt fungerar här i Sverige. Det är bra att ha varandra.

Rapportförfattarna konstaterar att vi i Sverige varit dålig på att tillvarata de synergier som kan uppstå inom transnationella nätverk.

– I världens kanske mest individualistiska land har vi blivit experter på att göra oss oberoende av varandra. Därför har vi också haft svårt att ta till oss betydelsen av de starka band som migranter upprätthåller med släkt och vänner i hemlandet och inom sina transnationella nätverk på plats i Sverige, säger Veronica Nordlund, en av författarna bakom rapporten.

____________________

Rapporten Transnationella band: Perspektiv på den första tiden i Sverige är den andra delrapporten som publiceras inom projektet ”Transnationella band och nyanländas första tid i Sverige”. Projektet drivs av Global Utmaning med medfinansiering från Europeiska flyktingfonden. Projektets mål är att presentera ny kunskap om hur transnationella band påverkar nyanländas levnadsstandard, val av bosättningsort samt relation till arbetsmarknaden under den första tiden i Sverige.

För mer information, kontakta rapportens författare

 Lisa Pelling Programchef, 0760-491 891

Veronica Nordlund Samordnare, 070-532 60 23

Anna Horgby Projektanställd, 0735 249 132

Fler röster från rapporten:

”Som invandrare vill man vara nära varandra, familjen. Om man blir sjuk så är man nära, när man inte kan språket eller när man behöver lära sig systemet. Då måste man vara nära familjen. Dom lär en hur man gör. Sedan kan man kanske flytta”

”Jag valde inte att bo här, om jag säger så, utan här kunde jag med andras hjälp hitta en bostad, även om det är i andra hand […] Har man inga pengar eller bra kontakter så är det svårt att välja var och hur man ska bo. Det är samma överallt.”

 ”Det är jättesvårt. Om man ska flytta utanför Stockholm, vart ska man bo? Det är jättesvårt att hitta jobb. Och det finns jättemånga som inte kan hämta sina familjer på grund av bostäderna”

”Svenskarna vill att alla ska kunna prata svenska perfekt, men ingen vill prata med oss. Så hur ska vi då kunna lära oss om vi aldrig får prova att prata med någon? Det går ibland långt mellan de gånger jag får prata svenska. Det är inte bra.”

”Det är inte lätt om du bara skulle ha studiehjälp. Det räcker absolut inte. Man har familj, man har släkt, man måste hjälpa till och det räcker absolut inte att bara ha CSN-pengar så man är tvungen att hitta ett jobb liksom. Man vill inte! Man vill skaffa en utbildning för att kunna skaffa ett bättre liv. Men så är det, man måste kämpa.”

”Om det finns en plats dit bara samma människor kommer då integreras man inte. Men de äldre människorna behöver den platsen för att träffa varandra och dela omsorg och glädje med varandra. Men som svenskar så måste ni komma dit och dela glädjen med oss.”

”Jag brukar skicka hem till min pappa. Jag ser det som min skyldighet. Även om jag inte har tillräckligt med pengar är det min skyldighet att skicka till pappa.”

”Jag känner en familj som tog lån på 15 000 dollar. När de kom till Sverige och fick uppehållstillstånd – de bor i Södertälje – hyrde de ut sin lägenhet för att inte betala så mycket i hyra, de sparar och sparar genom att inte äta bra och ha perfekta kläder. Så på två år betalade de tillbaka 15 000 dollar. Det är en familj på två barn och två vuxna som bor på 40 m2. De sover på golvet på madrasser.”

”Alla vill skicka så mycket man kan. Vi är sådana, vi vill hjälpa om vi kan. Jag har skickat kanske 4000 kr det sista året. Det är inte mycket men det är vad jag klarar. Men alla kvinnor går och tänker hela tiden hur man kan spara eller göra det mer ekonomiskt så att det blir lite pengar över att skicka. Men det som är bra är att man är inte ensam. Vi alla har samma problem. Och då ställer vi upp för varandra.”

”Folk som kommer hit ska kunna sättas i arbete. Därför att då lär man sig yrket, man får en inkomst och man lär sig språket. Kanske att Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kunde ha mer samarbete. Detta med praktik känns som att folk utnyttjas bara därför att den som får in en praktikant kan bara efter några dagar se vad den här personen duger till. Han behöver inte ha honom i sex månader för att veta och det tycker jag är fel i systemet…”